London eye

En fantastisk utsikt! Ja, alldeles säkert, men aldrig aldrig att jag skulle sätta min fot i denna enorma skapelse!

 

Vi tar oss dit gående ifrån busshållplatsen en bit bort. Jag biter mig i tungan gång på gång för att inte säga vad jag tycker om väninnornas självmordsfärd som de snart ska äntra. Vi passerar Houses of Parlament och Big Ben. Mellan järngrindarna skymtar vi The London Eye.  

 

Vi skådar nu hela hjulet från andra sidan och jag sneglar på väninnorna för att se om jag kan finna några tecken på oro. Icke! En bur saknas, det ser vi på långt håll.  

 

Medan väninnorna gladeligen betalar hela £17 så får jag väl roa mig själv då. Här nere på marken. I tryggheten. 

 

Jag går sakta bortåt. Ensam i hela 30 minuter. London eye förflyttar sig 26 meter per sekund sägs det. Jag vänder mig sakta om, för att se ett enormt hjul sakta sakta snurra runt där i mörkret. Jag passerar ett café, Smålands kaffe står det på en skylt. Funderar några få sekunder på att tassa in och fråga om det verkligen är Smålandskaffe, men avstår. Jag går bort mot Waterloo station men vänder. Här finns inget att se. Inget att shoppa. Jag vänder.

 

 De blå ljustäckta träden är vackra.  

 Bara att befinna mig rakt under de tjocka vajrarna ger mig höjdskräck. Jag tittar på klockan. Långa 30 minuter.  

 

 Fotar lite med mobilen. Ställer in den på Panorama och får till en ganska fin bild på London by night. När jag vänder mig om så tittar jag rätt in i salen där det är Dali utställning. Jag gillar Dali och var för inte alltför länge sedan på Daliutställningen på Moderna museét i Stockholm.

 

Visst känner jag mig lite småsnål där jag står i trappan och fotar. Väntar mig att någon ska knacka mig på axeln… Men jag känner mig något mättad på Dali och tiden är knapp. Men ändå, nästan ett foto inifrån. Det är mer än vad jag vågade i Stockholm.