Facebooka gärna men välj din plats

Etiketter

facebook, film

Det fanns endast några biljetter kvar, längst fram. Så då vi slår oss ned på våra platser, nitton och tjugo, så säger jag spontant till tjejerna bredvid Åh, hade ni också sån tur att hamna längst fram?! Jag behöver inte titta på sonen för att förstå att jag är pinsam. Jag känner det i luften bara. Men det är i sin ordning.

Då filmen börjar hör jag från den lilla bruden som sitter två säten ifrån mig, endast hennes kompis emellan oss Är det han som är Harry Potter? Jag har alltså bara sett han på bild förut…

Jag tänker tyst för mig själv att det är en smart brud som går och tittar på Harry Potter för första gången, och dessutom den allra sista filmen i denna långa historia.

Denna brud då, ja, jag vet inte om jag ska kalla henne underhållande, snarare är hon i en klass för sig! Hon Facebookar filmen igenom. Vid ett tillfälle får jag be henne att hålla sin mobil nedåt då det känns som om jag har en strålkastare rätt i ansiktet. Vid ett annat tillfälle får jag be henne att Hålla käften! (fast med andra ord.) Högst irriterande!

Jag tänker tyst för mig själv att jag ska ställa mig upp och skrika Kan någon ta ut denna snattrande brud härifrån!!

Hon sitter i mitten, med en vän på var sida. Jag önskar de kunde tagit henne i varsin arm och lyft ut henne därifrån.

I bilen hem säger sonen att han minsann aldrig mer ska gå på bio med mig! För jag är så pinsam. Så pinsam.

Jag måste erkänna att jag faktiskt blev lite arg på han. Inte ska någon sitta en biofilm igenom och snattra sönder en film jag inte sett. Facebooka får man gärna göra MEN INTE I EN BIOSALONG!!

…för det är du värd

Etiketter

facebook

Jag läste Sara Kadefors krönika i göteborgarnas tidning GP. Göteborgsposten. Ibland en bra tidning. Ibland urusel journalistik. Som nu senast idag. Den förstasidan de hade gällande misären för många djur i de svenska ladugårdarna idag var ett exempel på usel journalistik. Den rubriken de satte var grym. Grymt fel. Grymt dålig. Men, det är en annan historia. Det hela kunde ha gjorts bättre. Där är jag och min far helt överens.

I alla fall. Sara Kadefors växer. Hon växer och växer och blir bättre och bättre. Så fantastiskt underfundig ibland att jag bara vill sätta mig ned och applådera.

Det här med facebook är ju hett. Allt med facebok är hett. Och så peppad man kan bli om man känner sig lite nere. Bara att skriva en rad och vips, så har man fått massor med råd och pepptalk. Det är just det som Kadefors skriver om i sin krönika. Fantastiskt bra.

Jag har läst en bok hon skrivit. Tyckte inte alls om den. Ja, faktiskt en av de sämsta böcker jag läst. Jag läste ut den i alla fall. Vill ju inte lägga ifrån mig en halvläst bok. Efter att jag läst den så hade jag lite svårt för hela hennes figur. Ja, hela hennes personlighet. Det tog några år. Sen kom jag underfund med att faktiskt så är hon lite rolig emellanåt. Kaxig, spydig, förbannad och framförallt ärlig.

Denna krönika hon skrev då. Den handlar just om detta facebookpepp. Hur man lätt slänger ur sig en mening och några sekunder senare kan någon av alla ens vänner läst vad man slängt ur sig och genast får man lite pepp. Facebookpepp. Krönikan hon skrev var så fantastiskt bra.

Jag har också facebook. Kikar in där varannan månad ungefär. Det passar liksom inte mig. Facebooksättet att kommunicera. Jag har inte så många vänner och de jag har är fler än vad jag behöver. Så, varför har jag överhuvudtaget facebook då? Ja, säg det. Det var roligt i början. Att sitta och söka efter bortglömda vänner, barndomskamrater och vänners vänner. Men ta bort det, avsluta mitt medlemskap, nej det kan jag ju inte göra. För facebook det är något som man bara har. Måste ha. Antingen man är uppkopplad bara ibland eller alltid.