Jag var på kurs. Med jobbet. Vi talade bland annat om psykologi och svett. 

Om jag har en kollega som luktar svett, kan jag tala om det då? Hur kan jag tala om det? Vad ska man tänka på? Är det kränkande? Personangrepp? Det kan uppfattas på flera olika sätt av den som jag säger det till.

Jag svarade direkt Ja. Klart man ska säga till. Om jag själv luktade så skulle jag vilja att någon sa det till mig.

Borden är ställda såsom ett U. ”Läraren” rör sig däremellan. Plötsligt så tar hon en stol, placerar den mittemot mig. Hon tittar mig stint i ögonen.

”Vad var det du ville tala med mig om?” Nu ska jag då förklara för henne att hon luktar svett, på ett sätt som jag tycker är bra. ” Jo, vi känner ju varandra så väl. Vi ska ju kunna säga till varandra. Det har vi ju alltid sagt. Om jag har ett pepparkorn mellan tänderna till exempel så vill ju jag att du säger det till mig.”

Teater är ju inte min starka sida. Hon ler och tittar mig i ögonen. ”Och nu är det så att jag tycker att du luktar svett!” Hennes ögon blir svarta. Hon reagerar direkt. Hon blir som förvandlad. Skriker ”Vad menar du? Går ni omkring och pratar om mig eller? Att ni tycker jag luktar svett!” Mina kinder börjar hetta. ”Nej det gör vi inte. Men om jag var du så skulle jag vilja att någon sa till mig!” De svarta ögonen låser mig med blicken.

Vi dividerar fram och tillbaka. Till slut säger jag bara ”Kan du inte bara acceptera vad jag säger? Måste du fortsätta? Kan du inte bara ta in vad jag säger?!” Jag tittar trött och varmt på mina kollegor som spänt följer dramat. Jag börjar bli trött på att hon inte ger sig.

Det låter så lätt, att bara kunna säga till. Men fasen, det var inte det!

Annonser