Återigen har jag fått höra att jag är lik Ulla Skog. Jag själv ser ju ingen likhet men det gör tydligen andra. Min mimik är som hennes när jag ska berätta någonting.

Igår skulle jag berätta en historia om när jag blev jagad av poliser i London. Jag levde mig in i min egen berättelse och det gjorde den spännande fick jag höra efteråt.

-Hmm, du är lik någon. Kan inte komma på vem?

Ulla Skog kanske? sa jag.

-Jaaa, det är det ju. Du är lik Ulla Skog.

Jag själv tycker ju Ulla Skog är klockren. (Särskilt som fisken Doris!) Men jag kan inte se min egen likhet med henne. Eller… när jag ska berätta något på ett tillgjort sätt…är jag lik henne då? Jag måste erkänna att lite kul är det. Ulla Skog liksom. Jag och Ulla.

Jag ser det som en ära, ja, även om jag inte ser det själv…