Första gången som jag skulle gå på yoga så ville min väninna först tala om någonting.

-Jo, jag säger detta för att du bör vara beredd. Han som leder yogan bär turban. Han har klänningliknande kläder. Han har långt spretigt skägg. Han är vit. Han är skåning!!

Ja, det är väl lugnt. sa jag. Men tur var det ändå, att hon förberett mig på detta. Annars hade jag kanske fått en sådan där bubblande känsla i kroppen.

Igår var jag åter på yogan. Det var ett tag sedan sist. Jag kände att det var tid att ta tag i det igen. För att yoga är skönt!

När vi så satt där i avslappnad lotusställning och Mr S sa att vi skulle fokusera på det tredje ögat, så tänkte jag att han sitter nog där och småler åt hela situationen. Där vi satt med slutna ögon, hummande vårt mantra samtidigt som vi håller armarna rätt upp i luften. Nog småler han där vi sitter med slutna ögon, med vänster tumme på vänster näsborre så att vi endast andas genom höger näsborre.

Mr S är en underbar människa och vi yogaelever gör allt vad han säger. Vi följer noggrant varje rörelse. Han talat lugnt och långsamt och frågar emellanåt om det är någon som har några frågor. Ingen säger något. Givetvis förstår vi allt.

Igår så avslutade vi med att sitta avslappnat i yogaställning, naturligtvis fokuserande på det tredje ögat. Vi satt så bra länge. Ett tag undrade jag om jag skulle försiktigt skulle öppna det ena ögat för att se om Mr S levde. Men jag var så avslappnad så jag orkade inte. Jag undrade om han hade somnat. Inte ett ljud hördes ifrån Mr S. Efter vad som kändes som en evighet så skulle vi då försiktigt öppna ögonen. Sträcka ut oss på mattan. Det kändes som om kroppen fastnat i lotusställningen.

Att sitta avslappnat i lotusställning en lång stund är en konst. Det är nämligen inte så himla avslappnat. Jag var minsann ganska spänd!

Skrivet av annamis 9 februari 2010 klockan 21:18

Annonser