Alexander och Nicholas, två bortskämda killar, fick en ganska lättsam Au Pair från Sverige vid sin sida i ett halvårs tid. Innan hon, jag då, blev utkastad!

Jag bodde hos en fin familj i Southgate. Broadwalk om jag inte minns fel. Mamman berättade om gamla tider, precis som jag gör nu, att hon minsann varit förlovad med en av grabbarna i Beach Boys, hade levt livet som discodrottning i Schweiz och även varit klubbägare. Numera var hon en parant överklasskvinna som blivit mamma på lite äldre dagar. Hon shoppade på Harrods en dag i veckan, torsdagar, och hon hade en frisör som kom hem för att lägga hennes hår varannan vecka. Däremellan minns jag inte vad hon gjorde. I alla fall spenderade Au Pairen tid med barnen vilket hon inte gjorde.

Jag gjorde frukost varje morgon. Lunch då de kom hem ifrån skolan i sina fina uniformer. Smörgås med Marmate. En svart illaluktande sörja! Ugh. Minns lukten än idag.

Någon enstaka gång tog jag Nicholas, den lille i armen och drog med honom till en lekplats. Med uppspärrade ögon fyllda av äventyrslust och glädje, åkte vi rutschkana, gungade och klappade främmande hundar. Trots att jag fick skäll då jag återvände till huset så var det värt det. Att gå till parken, det kunde ju vara farligt ju sa Mamman och gav mig en läxa!

Nicholas 5. Sorry Nicky, but you got to borrow my lipstick remember… So you owe me one therefor this picture…

Jag putsade mässingknoppar, skurade badkar och toaletter, dammsög heltäckningsmattor och torkade glasbord.

Jag hade min egen lilla lya, ovanpå garaget. Inte en egen ingång men ändå avskilt från resten av huset. Jag hade soffgrupp med bord, TV, vattenkokare och en stor säng. Väldigt fint för en Au pair minsann.

På kvällarna tog jag tunnelbanan till Oakwood där jag träffade mina galna Au pair kompisar. Vi käkade nudlar ur plastbyttor som man tillredde på det enkla sätt att man enbart tillsatte varmt vatten. Vi hade en Au pair klubb, som ägdes av den intill liggande kyrkan. Men de la sig aldrig i att vi spelade för högt på stereon eller blandade drinkar och drack cider. Senare på kvällen tog vi bussen till vår stammispub, The Jolly Farmers. Där dundrade vi in, Au pairer från Sverige, Danmark, Norge. Vi hade vår egen hörna bredvid de coola killarna Steve, Bill, Carl… Vi flirtade och blev bjudna på snakebite. Inget mer. En glad stämning helt enkelt.

Jag stannade ett halvår. Blev utkastad av elaka Mamman en vecka innan jag skulle fara hem. Anledningen? Jo, jag och mina vänner skulle på en stor utomhuskonsert en lördag. Planerat sedan länge och elaka Mamman hade veckor innan lovat mig att jag skulle få sluta vid 12. När lördagen så kom hade elaka Mamman ont i sitt lilla huvud. beodrade den svenska Au pairen att jobba över. Passa barnen då de skulle bada i poolen. Den svenska Au pairen vägrade och blev så tillsagd att då lämna huset.

You might as well leave then.

Den elaka Mamman ringde efter sin Mamma som kom, och gav mig elaka blickar. Jag packade min väska, ringde efter Luni som kom i en TAXI och hämtade sin vän. Gråtande satte jag mig i taxin utan att vända mig om! En stor utomhuskonsert Against apartheid fick mig att glömma elaka mammor och deras mammor.

Denna sista vecka träffade jag kärleken. En amerikan, vid namn Curtis. Åh, vad kära vi blev. Han renoverade hus och skulle snart återvända till USA. Han var en cool kille i scarf och gitarr runt axeln. Vår plan blev att jag skulle fara hem för att snart återvända igen. Jag fick i och för sig ett dygn extra i London då jag missade färjan hem till Sverige. Min mamma undrade hur det kunde komma sig… Minns inte vad jag sa till henne.

Men jag återvände aldrig. Till London jo, men inte till Curtis. MEN jag har kvar kärleksbrevet som han skickade till mig. För övrigt det enda kärleksbrev jag någonsin fått.

Spontant kan jag tycka att det cirkulerar för få kärleksbrev!

Skrivet av annamis 1 april 2010 klockan 20:54

Annonser