och vi andra kan inte sätta oss in i hur det känns. För att kunna trösta någon med en känsla, ledsamhet, som vi själva inte bär på så måste vi försöka sätta oss in i den personens tänkande. Inte bara trösta med tomma ord som bara är försök till tröstande ord.
Känslan måste vara som om att jag vore instängd i en plåtburk. Tänker jag mig. Jag slår med mina händer och sparkar med mina ben mot väggarna, men de är som gjorda av stål. De ger inte vika. Inte en tum.
Jag tror att det är så det måste kännas. Men jag vet ju inte.
Om jag skulle åka med tåget mellan London och Paris så skulle jag kanske veta säkert. Det verkar lite otäckt. Lite värre än att sitta i ett flygplan. Tänk om ett litet hål skulle uppstå. En liten spricka. Vatten börjar sippra in och när det väl börjat så kan det inte sluta. Mer och mer vatten. Litervis börjar fylla upp tunneln. Tågen skulle så småningom sluta fungera. Kortslutning? Bli fast i en plåtburk som vattenfylls med vatten. Det närmaste klaustrofobi jag kan komma nu är att bara tänka denna tanke…
Kanske känna känslan när man vistas i ett tåg som måste stanna i en tunnel? Eller om man färdas i en bil, som ska köra genom en tunnel. Kanske en tunnel likt Tingstadstunneln som faktiskt ligger under vatten.
Detta fotot tog jag under en tur med en Paddan båt. Precis under vattnet här så ligger faktiskt Tingstadstunneln! Jag får en liten oidentifierbar känsla i kroppen när jag ser detta fotot.
Klaustrobi?
annamis 