Jag hämtade min väninna på Landvetter flygplats. Planet var försenat och efter att mina tjugofem kronor tickat iväg så la jag inte i några nya kronor. En krona i minuten det låter inte så mycket men det är det. Sextio kronor i timmen, utanför terminalen, tycker jag i alla fall är dyrt!

Så i stället sprang jag mellan P-platsen och ankomsthallen i mitt anletes svett i cirka en timme.

Man kan lysa upp mörkret om man är alldeles blekvit, men man kan också lysa upp en hel terminal om man är brun. När Fru K visar sig så dras allas blickar till henne. Hon är så brun… som en… ja, brunare än en pepparkaka!

I alla fall, inte dit jag ville komma. Jag kör henne hem, samtidigt som jag får höra om underbara sex veckor i värmen. Fina stränder och äventyr i skuggan.

 När vi så ankommer till hennes hem så möts vi av hennes dotter och den underbara hunden Tindra.

 

Jag sitter kvar i bilen en stund och jag hör hur de talar om att Tindra kanske ska kissa innan vi går in. Detta gör ju naturligtvis inte en hund på beställning. Det är ju där då som jag kommer in i bilden.

Så jag behöver då bara ta ett kliv ut ur bilen. Hälsa på Tindra raringen varpå hon genast sätter sig och kissar. Som på beställning men ändå inte.

Varför kissar hon när hon ser mig? Varför har jag den effekten på henne? Det har varit så ända sen hon var liten. Jag behöver bara visa mig innanför deras tröskel så sätter hon sig och kissar.

Ibland håller de henne i ett annat rum när de vet jag ska komma. Då brukar det fungera när hon sedan får komma ut.

Skrivet av annamis 6 april 2010 klockan 18:42

 

Annonser