dekorerad med långa oranga plastband sjöng jag till ABBA. Att säga att jag mimade vore fel då detta var omöjligt. Här levde jag ut mina popstjärnedrömmar fullt ut.

Äh, förresten, jag hade nog inget intresse av att bli popstjärna. Jag ville nog bara vara Agnetha.

Jag och kompisen Irené, vi dansade och sjöng så golvet skakade. Min pappa som satt våningen under slet sitt då svarta hår där han satt och försökte höra John Polman berätta om morgondagens väder. Han avskydde dunka dunka och förstod nog aldrig tjusningen med världens bästa band. ABBA.

Skrivet av annamis 14 mars 2010 klockan 19:41

Annonser