Jag är snäll, men jag svär åt andra. Det erkänner jag.

När lyxiga tonårsdottern och jumpstylande sonen var små så kunde de ibland säga så konstiga saker som att de skulle gå ut och sätta sig i bilen, för där får man minsann svära!

Jag svär när du byter fil i Tingstadstunneln, när du kör över heldraget, när du inte fattat det här med varannanbil, när du tar upp två P-rutor och skyller på att du inte ser linjen, (linjen är ju alltid på samma plats och P-rutan är alltid lika stor), när du inte blinkar i rondellen, när du kör för sakta, för fort och när du räcker mig fingret. Det har bara hänt en gång men i alla fall.

Jag ligger i 110 på väg mot Uddevalla. Efter mig, alldeles för nära ligger en tysk bil, en fin bil, en ren bil, en blank bil, en dyr bil, en ung killes bil. I vilket fall som helst så ligger denna bil på tok för nära. I häcken. Ok, tyskarna är bra på att köra bil. På autobahn så ligger de i häcken på varandra i 150. Så fort de kört om så svänger de in. Där gillar jag deras sätt att köra. Man släpper fram de bakom. Byter filer hela tiden. Men detta är inte autobahn. Detta är en 110 väg till Uddevalla.

Så jag blänger grinigt på honom när han, så fort tillfället ges, kan köra om. Jag måttar mellan tummen och pekfingret.

Varpå han ger mig fingret! 

Mindervärdeskomplex?

Annonser