Herregud, varför är jag inte med i Grannyran? Eller Postkodsmiljonären?
Jag ser på TV hur de jublar och hoppar, skriker och gråter över alla de tusentals kronor eller rent av alla de miljoner som folk härs och tvärs vinner.
Kanske för att jag har den inställningen att jag aldrig kommer vinna ändå? Jag vill inte ha någon månadsprenumeration på dumma lotter som ändå inte kommer ge något! Någon måste ju i och för sig vinna men det blir alltid någon annan. Å andra sidan har det nog sagts av den som vann också?
Men det är inget för mig. Jag och Annika vi kör vidare med en hästrad, eller Harry, varannan vecka var. Vi vinner ju aldrig i och för sig, fast vi varje lördag, efter överlämnandet av raden, säger
Vi ses i limon!
.
.
annamis 
Har hittat ett billigare alternativ. Det är inte så många per år som blir miljonärer på spel, troligtvis inte fler än människor som får ett telefonsamtal från en begravningsbyrå, som berättar att dom ärvt en okänd släkting, eller någon som lyckats hålla sin förmögenhet hemlig. I kväll är det Lördag, man kanske skulle köpa en påse ostbågar och bänka sig vid telefonen.
Ja, du menar om någon släkting mot all förmodan skulle gå och dö, eller vinst på ett lotteri du ej spelat på! Och ja, jag vet. Chansen är ju minimal. Me någon måste ju vinna.