Jag är just nu ganska förbannad. På mig själv! Har gjort en ganska onödig grej och blev påkommen.

 

Jag parkerade min bil. La i ettan, drog upp handbromsen. Tog min svarta väska som låg på passagerarsätet och klev ur. Fullt medveten om att jag parkerat något för nära korsningen.

Jag gick in i butiken. Svävade runt ett tag därinne. Två våningar. Skräp, kläder, gamla dukar och gardiner på ovanvåningen och möbler därnere. Av ointresse bläddrar jag bland jeans och gabardinbyxor. Står länge och fingrar på ett par vita jeans med rosor på. Precis min stil, när jag är på det humöret.

Hade de inte varit i storlek 34 så hade de varit mina för 40 kronor! Definitivt.

Jag går ned en våning. Därnere luktar det lite gammalt sådär. Jag går till höger mot fåtöljer. Smeker en gammal skänk och funderar på priset. 595 kronor. Ett fynd tycker jag nog. Men jag vill ju ha en med en oval spegel så den här får stå kvar. Det är många fula möbler som en gång haft ett hem. Mycket brunt med medaljongtyg. Inte riktigt min stil.

Jag går vidare. In i det innersta rummet. Finner ingenting. Jag snurrar lite på en snurrstol för 120 kronor. Kanske ska jag köpa den så den shuffledansande sonen kan snurra sig yr? Det gjorde ju jag när jag var liten. Alla barn borde få snurra sig yra i en snurrstol. Nä, jag går vidare. Tröttnar. Hittar ingenting.

Tar trätrappan upp igen. Finner en vit vas på vägen ut. En liten vas. Kanske en decimeter hög. 5 kronor. Stannar till i kassan där käringarna har möte om alla kläder som inte kommer till användning. Betalar och går ut. Ändå ganska nöjd.

När jag så kommer ut så står det någon vid min bil. En brud i uniform. Gul väst. Hon talar i telefon. Jag rundar henne med en plötslig klump i min mage. Hon avslutar sitt samtal och jag söker hennes ögon. Jag förstår vad som ska komma.

Jag är så jädrans korkad. Konstigt att man blir förbannad på sig själv? Jag har aldrig aldrig i hela mitt liv parkerat för nära en korsning förut. Jag har körskolans mantra i huvudet. Inte närmare än 15 meter.

Nu parkerade jag närmare än 15 meter i alla fall. Jag får mig en föreläsning. Jag svär åt min egen dumhet!

Har ni någon gång flinat så där fånigt mot de som bestämmer? Så där riktigt fånigt.

Jag vet att jag gjort fel och får höra trafikreglerna som jag kan. Jag vet vad som gäller! Ändå parkerar jag 5 meter ifrån korsningen, för jag tänkte att här i området råder inga lagar. Här blåser skräpet mot trottoarkanterna utan att någon sopar undan. De blåser vidare med vinden tills de är utom synhåll. Här är vistas det lite skumt folk på helgerna.  Hon säger att informationen nu finns i hennes dator så jag får helt enkelt se om det kommer någon lapp.

I de mest osannolika kvarteren, där finns även parkeringsvakterna. Tänk på det!!

 

Annons