Den lilla kvinnan satt på en fällstol. Kvinnan bredvid vände sig bort. Det såg ut som om hon blev besvärad. Jag satt för långt borta för att höra vad som sades. Den lilla kvinnan reser sig upp. Sätter sig på ett säte mittemot. Ställer sig upp. Vet kanske inte riktigt om hon ska stå eller sitta. Hon håller sig i ledstången.

Någon har tryckt på STANNA knappen för nästa hållplats. Jag reser mig upp. Drar min väska upp över axeln. Jag ser i ögonvrån den lilla kvinnan bredvid mig. Oj, vad kort hon är, tänker jag. Mer en ett huvud kortare än mig.

Bussen stannar. Dörrarna öppnas och jag tar ett kliv ned på första trappsteget ut, då jag plötsligt känner en arm under min. Jag sneglar på den lilla kvinnan som tacksamt ser mig i ögonen.

När vi kommit ut tittar hon på mig och viskar. ”Jag har cancer”. Hon pekar bakåt, på sin rygg.

Jag ser i ögonen som tåras. Jag klappar henne på kinden. Vad säger man. ”Nej. Vad hemskt”.

”Jag har cancer i skelettet säger läkaren. Jag får strålning. Är det bra?”. Jag svarar henne att det är bra. ”Jag kan gå nu.” säger hon. ”Jag har gått ned tolv kilo. Jag får strålning och jag är så ensam. Det är bara jag kvar nu. Jag är så ensam. Min mamma bor i Ungern.”

Jag frågar henne vart hon ska gå nu. Hon ska hem till sitt barnbarn som bor här, nära. ”Strålning, är det bra?” Hennes ögon tåras åter. Mina också. ”Ja, det är bra. Ta hand om dig.” Jag lägger min hand på hennes axel. Den dröjer kvar där en stund.

Vi går åt var sitt håll. Jag vänder mig sakta om. Tittar efter henne.

Annonser