Spindlar som överraskar mig trots att jag är beredd på deras existens tycker jag inte om. Jag tycker egentligen inte om några spindlar. Överhuvudtaget!

Jag såg spindeln när jag öppnade dörren. Snabbt kilade den in i bilens list. Den blev för mig osynlig. Dock ej borta för det. Jag bankade lite med en borste som jag hittade. Den förblev osynlig. Jag är dock säker på att jag inte träffade den.

Hela bilfärden så fanns denna spindel i mina tankar. Ej motorväg men ändå 90km/h. En krock mot vad som helst i den hastigheten skulle demolera hela min bil. Som nästan faller isär utan krock. (Det är ett underligt ljud då jag kör i gupp, bromsar och svänger. Den som skulle sitta i passagerarsätet kanske ej skulle höra. Kan vara ett ljud som bara känns i hjärtat på den som kör?)

I alla fall, om denna spindel skulle ha kravlat sig fram från sin gömma under bilfärden så kan jag lova att jag skulle ha tvärnitat. Eller kanske mer troligt ändå, jag skulle ha släppt ratten. Ni vet så där kvinnligt när man för händerna mot munnen, och skriker!

Det finns ingenting som jag är så fruktansvärt livrädd för som just spindlar. Jag blir helt paralyserad faktiskt. Men skriker, det gör jag.

Som tur är, är sonen en bra spindelfångare. Han fångade en häromdagen. En stor en, sa han. Han dödade den. Det trodde jag aldrig om honom. Han som brukar ta dem varligt i sina kupade händer och släppa ut den på gräset.

Jaha, sa jag. Då blir det regn i morgon. Jag förstår inte ens varför jag sa så. Det är ju inte så att jag står på spindelns sida. För mig får han stampa på den precis så mycket han vill.

Men det kan jag ju inte säga eller hur! Så jag spelar hjälte och säger att det blir regn i morgon… och då är det hans fel…

Den här spindeln i alla fall, den är kvar i min bil. Det är jag säker på! Helt säker. I mina tankar så kommer den att vara det en lång tid framöver, även om den är ute sedan länge…

Annonser