Framför oss står en ung man. Han sneglar på oss, mest hela tiden. Han är klädd i chinos, gröna tygskor, det blonda håret uppsatt i en lite trendig slarvigt uppsatt tofs, Tshirt och jacka. Han sneglar. Av någon anledning vill jag inte möta hans blick. Vi väntar på vår tur.

Det är litet och varmt och de två kvinnorna har nog inte räknat med den anstormning av hungrande kunder idag. Utifrån så ser det inte så aptitligt ut härinne. Det är disk på i stort sett alla borden, kaffeglasen står staplade i varandra. Borden är fulla av matrester från gäster utan haklapp.

Jag får nästan en invigelse av att hjälpa till. Sån är jag. Jag vill dra på mig ett förkläde och börja torka bord, plocka in disk och röra i grytorna. Men jag gör det inte.

Den unga mannen sneglar. Ler han inte lite också? Om jag möter hans blick så kommer han nog att le mer och kanske vilja samtala? När det så blir hans tur så säger han Ni behöver en servitris till. Kvinnan förstår dock inte vad han säger. Han säger Servitör. Ni behöver en servitör till. Jag söker jobb. Kvinnan förstår inte vad han säger.

Vi är inne på en thairesturang. En liten en, med tre bord på utsidan i solen. Kanske tio bord härinne. De två kvinnorna bakom disken stressar. Jag får känslan av att en av dem snart får en smärre attack och trillar ihop på golvet. De vevar i grytorna, häller jordnötsås i glas, strör cashewnötter på kycklingen, häller vatten i flaskor, tar betalt, går om varandra, svetten lackar i pannan, ändå ser de ut att ha koll. Någorlunda koll. Men nog skulle de behöva en servitris/servitör till.

Den unge mannen har dock inte den där energin. Han står kvar på sin plats. Jag frågar om han vill beställa. Han skakar på huvudet och säger att han bara vill ha ett jobb. Han tar ett halvt steg åt sidan. Där blir han kvar.

Vi beställer. Vi enas om nummer två, sju och åtta. Sonen får kycklingspett med currysås.

Vi äter och skålar i vattenglas med någon annans fingeravtryck på, och kanske munavtryck. Dottern tar fram sin vattenflaska ur väskan som hon halsar ur. Vägrar dricka ur otvättade glas. Nog är de diskade men kanske slarvigt. Härinne kan man halsa ur sin egen vattenflaska för det är ingen som bryr sig. Maten är i alla fall god. Trodde inte annat. Trots röran har ändå stället sin charm.

När vi så lämnar resturangen står den unge mannen kvar. Kön ringlar sig förbi den lilla disken och nedför de tre trappstegen. Han har inte den där energin som behövs. Glöden. Han blir ignorerad för han syns liksom inte. Han tar ingen plats. Hade jag varit han så hade jag redan fixat borden. Bara för att visa liksom.

Mätta och nöjda tar vi stegen ut i solskenet.

Annonser