Lite yr i bollen kanske, efter att ha delat en flaska Rosé med en vän på en vitmålad parkbänk på Riddarholmen. Med en kör tjugo meter bakom oss. Som en saga nästan. Overkligt.

Växte kören bakom oss? Var det så att den som ville bara kunde kliva in i gemenskapen och sjunga?

Solen gick ned bakom ”huset” där nobelmiddagarna hälls. F´låt. Hålls menar jag. Lite Rosé i kroppen och mening och tanke går skilda vägar. Men livet är underbart när det inte är allvarligare än så. Evert Taube, han satt som en staty med sin gitarr i knäet. Där satt han, göteborgaren som flydde Götet som 16åring. Med hatt, scarf och gitarr i knäet.

En öl på en inneservering var skönt. Våra frusna fingrar tinade och mitt hår var tre  centimeter från att brinna upp.

Annonser