På kvällen hade jag svårt att slappna av. Herregud, har jag malignt melanom? Hudcancer? Cancer? I tankarna är man redan där. Jag är defintivt inte en orolig typ annars, men detta är jobbigt. Jag ser mig omkring, där jag står i köket. Måste städa. Slänga saker. Så att inte eftervärlden får så mycket att ta hand om.

(döds) ångesten fortsatte. Senare grät jag. Ska jag dö nu? Jag har googlat och sökt information. Tittat på värstingbilder på malignt melanom. Undrar om det är de värsta bilderna som visas, för min ser inte alls ut som de? Kanske överlever jag detta? Jag har ju inte ens besökt en läkare ännu och fått det bekräftat, att jag har hudcancer. Nu får jag lägga av, tänker jag.

Igår då. Jag ringer Sahlgrenska och spyr ut min ångest. Kvinnan i andra änden lyssnar, jag hör hur hon nickar, lyssnar, ber mig vänta en stund. Hon ska höra efter om jag ändå inte kan få komma in för en check utan remiss. När hon återvänder till luren så låter hon lite bedrövad. Hon får inte boka in mig utan remiss. Jag får ett faxnummer så att jag kan faxa in remissen från Vårdcentralen så fort jag fått den i min hand. Ja, om jag nu får en remiss. Ingenting är ju säkert. Än.

Jag söker Vårdcentralpersonal hela dagen. Jag knappar in personnummer och mobilnummer på nytt varje gång jag ringer. Jag får besked om att jag redan står i kö. Jag talar in ett meddelande via en telefonsvarare, återigen om min (döds)ångest. Någon ringer mig. 13.03. De enda minuterna på hela dagen då jag inte har min mobil i handen. Jag missar samtalet. Knappar in 222 och lyssnar av. Vi har sökt dig angående…. Jag ringer Vårdcentralen igen och så här håller det på. Till slut, 15.36 ringer de och mitt samtal med en kollega får ett abrupt avbrott. NU ringer de! Jag måste svara!  På Vårdcentralen har de varit underbemannade hela dagen. Endast två läkare i tjänst på grund av sjukdom. Ännu en gång talar jag om min ångest. Kvinnan i andra änden ber mig beskriva mitt märke. Jag säger att jag själv endast sett den så som man själv kan se sig i en snäv kurva i en spegel. Den sitter ju på ryggen. Jag berättar om hur jag sett den i mobilfotot jag tagit och drar samtidigt i min kollegas arm. Hon talar om hur hon tycker den ser ut och jag upprepar till Vårdcentralkvinnan.

Ja, den är ju defintivt inte jämn. Den ser ut att vara i två delar liksom. Sen är det två upphöjningar i det hela. Ytan är lite… ruggig? Som huden efter att man dragit av ett plåster kanske… Svarta pigmentprickar? Näe, tror inte det…

Jag fick en tid. I morgon, torsdag, klockan 09.00.