…det var det inte! sa jag till min mamma, när jag ringer upp henne för att tala om mitt besök och vad det resulterade i.

Tja, jag var väl egentligen aldrig orolig. sa hon på sitt speciella mammavis. Så typiskt henne.

Mitt besök på Vårdcentralen idag var hemskt hemskt hemskt. Ändå var det så underbart! Jag blev inte cancerförklarad. Malignt melanom.

Jag väntade i cirka tre minuter innan jag blev uppropad. Jag lunkade efter läkaren in på hans lilla kontor med gråten i halsen. Ni vet, när det värker sådär och man vill allt annat än att gråta. Jag satte mig mittemot honom. Reste mig igenoch vände honom ryggen.

Här! Se här. Den har ändrat färg och form. Den har upphöjningar och ser inte alls ut som den brukade.

Denna fantastiska människa, han tittar, känner. Säger så, att den inte är något att oroa mig för. Den är ofarlig.

Känner någon igen känslan när man har haft en så näradödenupplevelse som jag nu har haft, och man är så orolig att ingenting i hjärnan fungerar normalt? Man ser runt omkring sig och bara vill rensa. Tanken att Det hände mig, snurrar i skallen. Man är på väg att dö. Plötsligt stiger GUD fram och klappar dig på axeln och säger att allt kommer ordna sig. Det är ingenting att oroa sig för.

Tror du inte på mig? säger läkaren när han ser mina oroliga ögon. Så tar han ett beslut som räddar mitt liv.

Jag ska höra med sköterskan om hon har tid att hjälpa mig, så tar vi bort den nu. Eller vill du vänta? Till efter helgen? Efter semestern? Jag skakar på huvudet, tårarna rinner, mascaran rinner. Jag lunkar efter honom återigen. Vi tar sikte på en stängd dörr. Läkaren knackar och en ung man tittar ut. Där lämnar läkaren mig i någon minut och jag minns inte vad den unge mannen och jag talade om. Det är glömt. Jag visas att sitta ned. Där sitter jag i några minuter och hinner tänka några sista innandödentankar.

Plötsligt lunkar jag efter sköterskan in på ett rum. Här ska livet ges mig åter. Jag snyftar igen. Högst motvilligt ska alla veta.

Jag lägger mig på en säng som står placerad mitt i rummet. På sängen ligger ett papperslakan. Under lakanet en tunn tunn kudde. Läkaren kommer in. De skojar om gummihandskarna som ska dras på. De letar efter rätt verktyg att använda för att rädda mitt liv!

Jag får en spruta med bedövningsmedel. Det tar bara några sekunder så verkar den. Läkaren skrapar bort det otäcka. Att sända något på provtagning behövs inte för det finns liksom ingenting att skicka säger de. Sprutan stack lite men jag kände sedan absolut ingenting. Efter bara några minuter var allt över. Det otäcka låg på ytan av huden. Inga stygn, endast ett plåster.

Rädslan och min dödsångest räddade livet på mig idag. Läkaren såg min ångest i mina ögon och han räddade livet på mig! Jo, jag anser det. Jag är absolut ingen hypokondriker men jag har haft hemska två dagar. Jag trodde verkligen att detta var slutet…