Besöket i Ödenäs och dess auktion resulterade endast i en glasburk samt några gamla trådrullar i vitt, svart och brunt. Jo, och så en gammal telefon.

 Auktionsförrättaren hade vissa problem med att bli av med de gamla sakerna och möblerna. Vi stod samlade runt släpet där han stod. Solen gassade på, rätt i våra ansikten. Man kan säga att svetten lackade ja!

Vi lämnade Ödenäs i en varm bil. När vi så kört kanske två kilometer så såg vi något som låg vid vägkanten en bit fram. När jag förstod att det var en människa vet jag inte. Kanske var det den ännu icke solbruna arm, som låg sträckt rakt ut och upp över flickans huvud som jag såg? Jag bromsade hastigt in. Killen i den egengjorda caben av en Hundkoja bromsade in strax där bakom.

Jag kastade mig ned på bara knän bredvid flickan efter den korta löpningen fram. Asfalten slog in i min hud. Flickan mumlade namn, mamma, pappa, afghanhistan, vatten, helsingborg, törstig, ont i ryggen, vill inte tillbaks… osammanhängande.

Cabkillen fiskade upp sin mobil, ringde efter ambulans. Jag tog hennes hand. Strök med den andra handen över. Henna på fingrarna. Hennes sandaler hängde löst. Det såg ut som om hon vandrat på glödande kol. Förmodligen var det henna även där. Man undrar ju? Varför?

När man kör på en liten ödeväg så möter man en bil då och då. Nu var det plötsligt en väldig trafik. För de som passerade måste det sett mystiskt ut, då de plötsligt i sitt synfält ser en man och en kvinna, böjda över en liggande person. De stannade alla. Frågade om det var något de kunde göra.

Tänk, vi har sådana medmänniskor runt omkring oss hela tiden. Det krävs bara att något sker så visar de sig alla. Vi ställer upp! Vi går inte med ögonbindlar på hela tiden. Det vill jag i alla fall inte tro. och flera gånger så har jag fått bevis på att så inte heller är fallet!

Sirener skär genom den varma lätta sommarvinden. De tar över. Flickan i framstupa sidoläge. Jag håller hennes hand. Hon vill inte släppa. De flyttar över henne till båren. Hennes väska och påse ger jag till ambulansmannen. De tar över. Vi lämnar platsen. Sakta. Undrande ändå. Vad hände?

Annonser