är en badplats som jag inte tänker besöka på länge. Åtminstone inte förrän fredagens besök har bleknat till vitt i mitt minne! Min väninna hade sin tjugotreårings lilla två och ett halvt-åring med sig. Och att jaga henne i trettiogradig värme upp och ned för klipporna, upp och ned ur vattnet var en pärs. Inte för att jag var den som jagade flitigast utan mest tittade på, bakåtlutad på mitt badlakan, men det var ändå lite stressande. Att muta den kepsbärande sonen med en femma det gick inte. För att jaga alltså.

Andra barns leksaker hamnade plötsligt på vår filt. Att lyfta ett skrikande barn ur någon annans plastbåt kan låta hjärtskärande. En så hög röst ur ett så litet barn i söt solhatt. Min väninna tyckte inte att det borde vara tillåtet för barn att ta med sig någonting överhuvudtaget till stranden. Tänk så mycket lugnare det skulle bli. Inga barn som jagar andra barns leksaker!

Visst kan man undra varför andras saker alltid är mer intressanta än ens egna?

Dajmstruten som lillan fick i sin hand var ett smart drag tänkte mormor. För när hon tröttnar på den så äter jag upp resten. Synd bara att hon inte räknade med att en två och etthalvt-åring inte tänker så. För när liten tröttnar på glassätandet så doppas den givetvis i saltvatten. Och vem vill äta en sådan glass, med salt, kissrester och gud vet vad på…

Ok, Sillvik är säkert ett paradis för den som vill ha motion. Man får dessutom gå tre kilometer innan vattnet når till knäna. Har man inga små skrikande barn med sig så kan man i och för sig ta plats på klipporna men ni ska veta att barnskrik ekar mellan stenarna. Brygga finns. Ut i från klipporna. Men jag väljer ändå bort denna badplats. Passar de som har småbarn och inte coola killar i keps.

Den coola kepsbärande sonen doppade fötterna i det salta havet. Till och med knäna. Sonens mamma, jag då, doppade sig helt och hållet. Plus ett kärringbad något senare.

Annonser