Årets kräftskiva klarades av för en vecka sedan. Det var trevligt. Det är det alltid. Någon sa att det alltid sjöngs för lite snapsvisor. Så och denna gång. Visst tycker man själv det är pinsamt att ta ton, ensam, med tänk vad roligt det blir för alla andra. Det får man bjuda på. Och det gjorde minsann Christer. En eloge till honom.

Jag bjöd på mina insjökräftor. Bytte med någon – insjö mot havs. Som den lantis jag egentligen är så föredrar jag insjökräftor. Kokade av far min, som är en hejare på kräftkokning. När det gäller matlagning så är far min en hejare på att laga havregrynsgröt, bruna bönor med fläsk, koka potatis, koka gott kokkaffe OCH koka kräftor!

Nu är det ett helt år till nästa kräftskiva och det är helt ok. Det räcker med en gång om året. Tycker jag.

Annonser