Min son är snart tretton och min dotter är snart arton och under hela deras skoltid har jag, likt många andra föräldrar, hukat mig då en klassförälder ska utses. Inte för att jag tror att man syns mindre då, snarare egentligen tvärtom. Dumt!

Men nu, i den pinsammaste av alla åldrar, så kan jag nu stoltsera med att jag är klassförälder i den blivande trettonåringens klass. I 7b!

Jag kom hem från föräldramötet, satte händerna i sidan. Tittade sonen i ögonen. Åh nej, sa han oroligt. Vad har du nu gjort? Jag kan personligen aldrig förstå varför de alltid säger så! Åh nej, vad har du nu gjort? Vad gör jag eftersom de alltid tror de värsta om mig? Eller är det generellt för alla tonårsföräldrar?

Jag basunerade ut den stora händelsen och sa att nu minsann, Nu är det JAG som håller i julklappsinköp till fröknarna. JAG! Jag kan hitta på alla möjliga roliga saker som ni kan göra tillsammans. Visst blir det roligt?

Sonen, han, den blivande tonåringen, bara vände på klacken och gick.

                                           Hur ska jag tolka det?

Annonser