Jo, men denna bänk är placerad så, att om man sitter och har näsan rakt fram så är utsikten en bred å. En ganska lummig och mysig plats att sitta på. Många har säkert sett denna smått underbara plats, så även de alkoholiserade äldre gubbarna som är stadiga gäster här. Har jag någonsin sett någon annan? De tycks njuta av sin tillvaro runt bänken. Vad vet jag? Jag ser dem på håll. Hör inte meningarna de växlar med varandra.

Idag när jag passerade, så såg jag den ene stå i en dykposition. Inte ned mot ån utan mot sina vänner på bänken. Han skrattade och gestikulerade. Gubbarna som satt skrattade och applåderade.

Det var en ganska skön känsla som for genom kroppen. Tänk så lyckliga de är ändå. Tillsammans delar de minnen och erfarenheter. Det vet väl alla som någon gång fått en halvdankis bredvid sig i sätet på bussen. De älskar att prata. Om allt de gjort och varit med om.

Många ryggar tillbaka, glor ut genom fönstret och låtsas som om de är väldigt upptagna med att göra allt annat än att få ögonkontakt med denna halvdankis. Som kanske bara vill växla några ord? Som kanske faktiskt har något vettigt att säga? Egentligen ganska ofattbart att vi människor så fullständigt kan ignorera en annan människa. Visst ser vi dom men törs vi prata? Att bara sköta sina egna affärer kan vara ganska omänskligt.

Vidare har jag svårt för varannandagsmänniskor. Ni vet, sådana som är glada och hejar ena dagen och nästa vet de knappt vem man är. Människor som inte hjälper varandra. Som lägger upp fötterna på bordet och skiter i resten. Som bara lever i sin egen bubbla. Som inte ser ut. Gnäller på småsaker. Märker ständigt ord. Vad var det jag sa?

Annonser