Mina barn har ständigt stadigt sällskap med sina mobiltelefoner. Det är som om den är fastklistrad i handen på dom. De är flitiga sms-skrivare, korta som långa. Till och med in i badrummet då de ska duscha är den med. Kanske kan det vara så att de inte litar på sina familjemedlemmar när det gäller alla hemliga sms? Det är en dödssynd att fråga vad det skrivs.  Det är mitt privatliv! säger den blivande trettonåringen. Får man inte ha något privatliv eller…

På sista tiden har jag fått arga sms ifrån den lyxiga tonårsdottern. Varför har du mobil egentligen? Fattar du inte att det är viktigt när jag ringer så många gånger?  osv. osv.

Vad de inte förstår är att min mobil inte alltid ligger inom en arms räckvidd. Är jag ute och ”hugger ved” så är den inte ens med! Är jag ute på stan och mobilen ligger i min väska så hör jag inte när den ringer och ett litet sms hör jag definitivt inte! När jag åker buss har jag mobilen på ljudlöst och vibratorn har jag stängt av för länge sedan. Om jag mot all förmodan får ett samtal under färd så tar det mig en evighet att finna mobil i stor väska. Ja, vi har alla sett dom eller hur, de där kvinnorna med stora väskor som febrilt letar efter den ringande mobiltelefonen.

                                             Jag var en av dom!

Annons