När jag fyllde arton kom jag in på Mash i Skövde.
Behövde inte längre låna fakeleg och lura Ali i kassan. Han satt där på sin höga stol. Minne som en häst. Hade man blivit nekad en gång mindes han dig i ett halvår. Jo, det hände ju att jag inte kom in. Som tur var blev han då och då avbytt av någon som var lite mer flexibel. Eller kalla det lättlurad om du vill. Jag tror förresten Ali var den ende mörkhyade personen i hela Skövde på den tiden. Jag tror han var indier. Han förde med sig respekt. Han var hård men ofta med glimten i ögat ändå!
Vi var ju ofta ett gäng på kanske sju-åtta personer som skulle in. Blandade åldrar. Några hade åldern inne, andra inte. Då gällde det att hitta sin plats i ledet. Att stå först på tur in var inte bra. Den personen blev ofta kollad på leg. Så där fick den gå som fyllt arton. Att stå långt bak, men inte sist, var bra. Då flöt det liksom på. In!
Därinne dansade vi till Tina Turner- Nightbush och sjöng We are the world i baren!
Mash ägde och vi älskade stället! Tiden efter det att jag fyllt arton och då hade åldern inne minns jag inte riktigt. Var det roligare innan tro?
Åldern rullar på, visst. Kände ingen ”ångest” och hade ingen trettioårskris. När jag skulle fylla fyrtio däremot, två.tre månader innan, då kändes det. Ångesten. Nedförsbacke mot döden. Hemskt va? Tio år kvar till femtio. Hjälp. Jag tänkte inte i nuet utan bara framåt åldersmässigt sett.
Nu är jag ju fyrtiotre och jag trivs rätt bra. Ångesten som bortblåst.
Med fyrtio kom en viss pondus tror jag. Jag visar respekt för andra. De bör visa respekt för mig tillbaka. Jag tar ingen skit och tycker inte om de som snackar skit. Jag kan tycka precis vad jag vill, ordet är fritt, och vill du slå tillbaka så ha åtminstone lite ”kött på benen”. Inte mer än rättvist kanske, men det handlar nog om mognad.
Livet är inte en nedförsbacke till döden längre. (även om jag ibland kan ha en flyktig tanke att det bara är sjutton år kvar innan jag fyller sextio…)
Dottern ja. Tjatigt om henne nu kanske någon tycker? Men att fylla arton är stort. Hon skulle ju komma in på Mash. Promenera förbi Ali i kassan med ett självsäkert leende. Nu finns inte Mash kvar och inte bor vi i Skövde heller utan i Göteborg. Här finns det dock ställen med artonårsgräns. Hon kan nu gräva fram sitt ID ur den stora väskan, promenera förbi Mr. Guard i dörren med ett leende. Ja, om hon då inte har fel kläder på sig vill säga. Allt hänger ju inte på åldern längre! Väl därinne kan hon beställa en öl i baren om hon känner för det.
Då jag väckte henne med jordgubbar och grädde i morse utbrast dramaqueen
OK, jag fyller arton, MEN JAG HAR FYRTIOÅRSKRIS!!
Tyvärr har jag ingen bot mot det. Det blir bara att försöka hänga med. I livet!
annamis 
Visst är det stort att fylla 18.
Grattis till henne 🙂
Tack.
18 är nog den viktigaste åldern att fylla.
Och vad hade du hittat på för nå´t jättefiffigt till dottern?? (Jag ÄLSKAR presenter!! Märks det??) ;o)
Hon fick bla. en högtalare med fjärrkontroll till sin iPhone! Den blev klart godkänd och den invigdes här igår!
Sen köpte vi 18årsklänning för kanske en månad sedan. Jag hade även gjort en bricka i silver med hennes namn.
Har försökt att analysera den där så kallade 40-årskrisen som alla påstår dom har när dom uppnått den åldern. Har det inte mer med din dotters ålder att göra, plötsligt klarar sig ungarna själva ( för det mesta i alla fall ) Du får mer tid över för dig själv, upptäcker att du existerar och har intressen. Försök se det tvärt om. Det vore väl verkligen kris om du inte upptäckte det nu eller hur.
Neeeej, det är inte jag som har kris, det är den där 18-åringen, hon har 40årskris på sin 18årsdag!! Ja, dramaqueen du vet!
Inte jag, jag trivs rätt bra i min ålder nu. Hade dock en 40årskris några månader innan jag fyllde och det var inte att leka med. Men så fort födelsedagen var passerad så var även min kris passerad!
Ha ha, jag var nog lite otydlig i förra kommentaren. Vad jag ville beskriva var den allmängiltiga uppfattningen om den så kallade 40-årskrisen. Jag har ju sett hur dom som har barn får ligga i för att få det att gå ihop. När dom passerar 40 så har ungarna blivit halvvuxna, föräldrarna kan pusta ut lite och få tid över för sig själva. När dom är lite kreativa och aktiva istället för att sitta och sova framför TVn så beskrivs detta som en kris. Denna attityd har jag retat mig på länge.
Att du tar vara på livet tvekar jag inte på, jag läser ju din blogg.
Om min teori om 40 årskrisen stämmer så tillhör nog du den sista generationen som man stämplar 40-årskrisen på, eftersom barnafödandet går allt längre upp i åldrarna. Morgondagens 40-åringar kommer att ha ungar i lågstadiet vilket gör att dom kommer att anklagas för att ha 50-årskris istället.
När det gäller din dotters 18-40-årskris så blev jag väldigt nyfiken, kan hon inte gästblogga hos dig om den?
Oj det vart en lång kommentar, nu måste jag återgå till mitt aslånga jättefilosofiska inlägg som jag skall försöka hinna släppa. Ha en trevlig kväll.
Oh no. Släpper jag in henne här blir det inget om kriser, enbart om nagellack, smink och kläder!
Du kanske skulle göra ett inlägg angående ålderskriser? Snickra ihop något kul? Det var ett tag sedan som jag satte lite press på dig och inlägg 😉
Tragikomiskt det här med kriser. Alla vill till 13, 15, 18, 20… sen har man liksom nått sin topp. Lite Pippisyndrom!
Trevlig kväll på dig också. //
Det brukar normalt inte fungera när folk säger åt mig vad jag skall göra, men det här var ju ett kul uppslag jag inte tänkt på själv. Jag har börjat skriva på ”KajsaLisa hos psykologen”, men det tar nog några dagar.
Press brukar ibland få den effekten.
Men ditt blivande inlägg låter tungt…