När jag fyllde arton kom jag in på Mash i Skövde.

Behövde inte längre låna fakeleg och lura Ali i kassan. Han satt där på sin höga stol. Minne som en häst. Hade man blivit nekad en gång mindes han dig i ett halvår. Jo, det hände ju att jag inte kom in. Som tur var blev han då och då avbytt av någon som var lite mer flexibel. Eller kalla det lättlurad om du vill. Jag tror förresten Ali var den ende mörkhyade personen i hela Skövde på den tiden. Jag tror han var indier. Han förde med sig respekt. Han var hård men ofta med glimten i ögat ändå!

Vi var ju ofta ett gäng på kanske sju-åtta personer som skulle in. Blandade åldrar. Några hade åldern inne, andra inte. Då gällde det att hitta sin plats i ledet. Att stå först på tur in var inte bra. Den personen blev ofta kollad på leg. Så där fick den gå som fyllt arton. Att stå långt bak, men inte sist, var bra. Då flöt det liksom på. In!

Därinne dansade vi till Tina Turner- Nightbush och sjöng We are the world i baren!

Mash ägde och vi älskade stället! Tiden efter det att jag fyllt arton och då hade åldern inne minns jag inte riktigt. Var det roligare innan tro?

Åldern rullar på, visst. Kände ingen ”ångest” och hade ingen trettioårskris. När jag skulle fylla fyrtio däremot, två.tre månader innan, då kändes det. Ångesten. Nedförsbacke mot döden. Hemskt va? Tio år kvar till femtio. Hjälp. Jag tänkte inte i nuet utan bara framåt åldersmässigt sett.

Nu är jag ju fyrtiotre och jag trivs rätt bra. Ångesten som bortblåst.

Med fyrtio kom en viss pondus tror jag. Jag visar respekt för andra. De bör visa respekt för mig tillbaka. Jag tar ingen skit och tycker inte om de som snackar skit. Jag kan tycka precis vad jag vill, ordet är fritt, och vill du slå tillbaka så ha åtminstone lite ”kött på benen”. Inte mer än rättvist kanske, men det handlar nog om mognad.

Livet är inte en nedförsbacke till döden längre. (även om jag ibland kan ha en flyktig tanke att det bara är sjutton år kvar innan jag fyller sextio…)

Dottern ja. Tjatigt om henne nu kanske någon tycker? Men att fylla arton är stort. Hon skulle ju komma in på Mash. Promenera förbi Ali i kassan med ett självsäkert leende. Nu finns inte Mash kvar och inte bor vi i Skövde heller utan i Göteborg. Här finns det dock ställen med artonårsgräns. Hon kan nu gräva fram sitt ID ur den stora väskan, promenera förbi Mr. Guard i dörren med ett leende. Ja, om hon då inte har fel kläder på sig vill säga. Allt hänger ju inte på åldern längre! Väl därinne kan hon beställa en öl i baren om hon känner för det.

Då jag väckte henne med jordgubbar och grädde i morse utbrast dramaqueen

                                       OK, jag fyller arton, MEN JAG HAR FYRTIOÅRSKRIS!!

Tyvärr har jag ingen bot mot det. Det blir bara att försöka hänga med. I livet!

Annonser