Det är många som läser den här boken om Allan, 100-åringen, som försvann ut genom fönstret.

Så även jag. och när jag ser alla andra som sitter går och står och läser den ute omkring, vill jag bara utbrista Visst är den bra? Har även gjort det och tänk vad nära man kommer varandra genast. Med främlingar. Plötsligt har vi något gemensamt. Ungefär som att börja samtala med någon i en hiss som har tvärstannat mellan våningarna…