Etiketter

Det finns ett hus i närheten av där jag bor. Det är från sent fyrtiotal, för det är de flesta av husen häromkring.

På garagenedfarten står en rostig bil. En riktigt rostig bil! Den har ingen annan färg än just rost. Träden hänger över den där den står och grönskan har även tagit över altanen. Huset har en gul flagnande färg. Persiennerna är neddragna men ändå öppna. Rödrutiga gardiner och gamla klängande växter stoppar insyn. Det lyser sällan några lampor i huset om kvällarna. Ibland kan man ana en svag lampa tänd inne i ett rum. Jag har aldrig sett någon skymta i något fönster och jag har ej heller sett någon däromkring alls.

Visst blir man lite nyfiken över ett förfallet hus när man vet att det faktiskt bor någon där.

Jag går ofta förbi huset på frallans kvällspromenad. Jag är aldrig rädd eller orolig. Varför skulle jag vara det?

MEN en kväll så såg jag en man. Han kom fram ur mörkret från ingenstans, äntrade trädgården. tog de få trappstegen upp till ytterdörren utan brådska. Han öppnade och försvann in. Jag följde honom inte med blicken utan var mer medveten om hans närvaro, och att han såg mig. Jag kände det.

Nu kan jag inte gå förbi detta hus utan att känna en olust i hela kroppen. Jag blir inte medveten om denna känsla förrän jag går förbi och har ryggen mot huset. Det är precis som om han står och kikar ut genom fönstret. Gläntar lite på gardinen för att se.

Jag har aldrig sett gardinen fladdra till. Aldrig sett något tecken på liv. Men ändå… det är lite obehagligt.

Skulle jag vända mig om så skulle han stå där bakom mig. Med händerna hängande utmed sidorna. Stilla. Stirra. Jag skulle vända mig om, ta ett första steg för att börja springa. Då, skulle jag känna hans starka, grova hand runt min arm. och jag skulle vara fast.

Hm, den där känslan är lite obehaglig. Faktiskt. Kanske ska jag ta en annan väg på kvällspromenaden?