Etiketter

,

När jag föddes så var det lite si och så med fantasin med att namnge mig. Så jag fick samma namn som min Farmor. Lätt och kanske lite gulligt kan man tycka. Efter två år föddes en liten flick-kusin. Hon fick samma namn som sin Farmor och samma namn som sin två äldre kusin. Där slutar gulligheten tycker jag.

I min klass i lågstadiet och mellanstadiet och högstadiet var vi tre med samma namn. Då jag befann mig i gymnasieklass var vi återigen tre med samma namn.

På åttiotalet så konfimerades man. I alla fall på landet där jag växte upp. Alla gjorde det. Egentligen inget man funderade så mycket på utan det bara skedde. Min syster gjorde dock lite revolt och gick mot mängden. Varför skulle hon konfimera sig? Varför jag själv gjorde det var nog för att alla gjorde det, och sedan fick alla som konfimerade sig fina och lite dyrare presenter.

Eftersom jag inte döptes utav flera olika anledningar då jag var bebis, så döptes jag en lördag hemma hos prästen Larsson som bodde några kilometer bort. Det  var något som var tvunget att ske innan konfirmation. Jag själv, min mamma och pappa stod där finklädda i hans finrum. Prästen läste några bibelmeningar, baddade mig lite i pannan med vatten. Jag tror vi sjung en psalm också. Jisses, vad gjorde man inte för att bli konfimerad och få fina presenter, få åka på konfirmationsläger, smygröka i buskarna, sminka sovande Tina… och fnissa hysteriskt då vi knäböjde och fick oblat som fastnade i gommen!

Förr var det kanske enklast att döpa och namnge sina barn samma namn som grannen eller kusinen eller någon annan man kände till. Alla vet väl att ALLA killar i Göteborg heter Glenn?! Kent, Mats, Mikael, Lasse, Johan, Carina, Anna, Maria, Karin, Marita är sextiotalister. Inger, Barbro, Gunilla, Gun, Jan, Sven, Folke, Erik är trettiotalister.

Moa, Isak, Markus, Kalle, Klara är nittiotalister.

Idag vill ingen ha samma namn som någon annan. Jag gillar det. När jag växte upp ville jag inte heta Anna som jag faktiskt heter. Herregud, det var ju det vanligaste namnet av dem alla. Var man än vred sig så var det någon Anna där.

Mellannamnet som jag fick vid födseln var Birgitta. Åh, vad jag ogillade detta namn. Så då jag skulle döpas hemma hos prästen Larsson, så fick jag byta ut detta namn om jag ville. Såklart jag ville!  Jag valde ett så ovanligt namn som Carola.

OBS OBS OBS detta var innan Carola Häggkvist slog igenom med sin beiga dräkt med Främling i TV.

Jag ville vara ensam med namnet Carola. Så döm om min besvikelse då Carola slog igenom! Dock har namnet aldrig legat bekvämt i min mun. Jag ångrar så, att jag inte behöll namnet Birgitta! Jag gillar lite udda, ovanliga mellannamn. Inte för att Birgitta är fult eller udda men det var även en tid då man satt med kompisar och delade hemligheten vad man hade för mellannamn och mitt Carola var liksom inte ok. Det var inte gammeldags, udda eller ovanligt. För helt plötsligt var det ju ett namn som alla förknippade med henne. Varje gång kände jag mig tvungen att förklara att NEJ, det är inte efter henne.

Annonser