Fyrsätet har en plats ledig så jag sätter mig där. Mittemot mig en liten tjej, på kanske tre-fyra år. Det är nu det börjar.

Pappa? Vad är det i det huset? Vi passerar ett gult, lite avlångt, tvåvåningshus med lägenheter.

Det är lägenheter där. Människor som bor där iiiinne.

Men ett sådant svar kan ju inte göra en tre-fyraåring nöjd. Varför bor dom där inne?

Ja, dom måste ju ha nåååååågonstans att bo ju.

Vi passerar ett rosa hus. Pappa? Där var ett rosa hus pappa. Varför var huset rosa pappaaaa?

Tja, säger pappan, dom som bor där tycker rosa är en fin färg på ett hus. Här tycker jag mig dock höra en lätt ton av, oförstående? Jag menar Vem vill bo i ett rosa hus?

Jaaaag tycker rosa är en fin färg. Jag tycker ooom rosa hus pappa.

Pappaaaa? Vad står det på dörrarna pappa? Jag själv blir genast lite osäker på vilka dörrar hon menar men pappan är genast snabb med svar.(En kul parantes här som kan vara kul atta veta är att pappan står upp bredvid en barnvagn, där lillebror sitter. Någon meter ifrån, så denna underhållning som varar hela vägen in till city bjuds till alla som sitter inom fem meters radie i bussen. En tre-fyraåring är ju inte värst blygsam med sin samtalsnivå)

Ja, det står ett två tre fyra fem sex sju.

Pappa? Jag förstår inte. Vad står det på dörrarna? Pappaaaaaaa? Pappan har nu hukat sig ned något. Det ser ut som om han fixar med att få vagnen i liggläge.

Sschhhh. Pappan håller pekfingret framför munnen. Det tar några sekunder innan han svarar.

Du vet, nu sover lillebror. Han var ju så arg förut. På oss. Det var för att han var trött.

Flickan på tre-fyra år ses fundera en stund över svaret hon fick. Pappaaa? Han kan sova hur länge han vill nu.Äääääända tills han vill vakna.

Pappan till dottern Jag älskar dig. Min duktiga lilla flicka. Jag får en känsla över att pappan fick dåligt samvete över att han hysschade åt henne istället för att svara på den tusende frågan. Det är ett så fint ögonblick att jag naturligtvis får en tår i ögat.

Deras härliga konversation fortsätter. Men då flickan nu flyttat och sitter på det fällbara sätet bredvid pappan och vagnen så hör jag ingenting.

MEN, VILKEN FANTASTISK PAPPA!!

Jag minns en händelse från när jag var riktigt liten. Vi sitter samlade vid middagsbordet. Min storasyster frågar något och pappa, vår pappa, säger STOPPA IN EN POTÄTA OCH LÅT MATEN TYSTA MUN! Det var helt andra tider det.

 

 

 

 

Annonser