Även solen har fläckar…

Etiketter

åldersrelaterat?

Först Hamilton, sedan en pubrunda?

Visst, två av tre väninnor är med. Ansvaret läggs på mig då jag var ”idésprutan”.

Så jag bokar biobiljetterna via nätet. Hittar de tre perfekta stolarna. Ungefär där klappar jag ihop händerna. Ja ni vet, nu är allt klart.

Tills jag av en händelse några timmar senare upptäcker att jag bokat biobiljetterna till fel dag…

Så jag ägnar en halvtimme åt att sitta i telefonkö hos SF sedan var jag tvungen att lägga på. Sedan i telefonkö igen. Något pressad då jag vet att nuförtiden så tycks alla vilja gå på bio.

I alla fall så lyckades jag till slut ändra biodagen till i kväll. Rätt dag. Rätt tid.

Kände mig dock en smula stressad då vi inte har så lätt att få ihop något tillsammans. Och jag är ju lite känd för att vara lite snurrig ibland. Så detta hade bara gett ytterligare vatten på kvar’n så att säga.

 

det är inte ok längre

Etiketter

åldersrelaterat?

Jag måste måste sluta säga till folk runt omkring mig att Det är åldern det beror på när de glömmer saker. Det är ju så jädrans dumt att säga så. Emellanåt säger andra det till mig också. Det låter ju oskyldigt och lite småtrevligt när man säger det samtidigt som man antingen brister ut i bubblande skratt eller endast ett nöjt flin. Men är det det egentligen?

 

 

 

 

Snart är vi ju alla där på riktigt och då kanske det inte är så himla kul, när vi på fullaste allvar stoppar in en sko i kylskåpet eller något annat som inte alls hör hemma där vi stoppar det. Vi fattar ingenting idag varför vi gjorde just detta och vi kommer att förstå ännu mindre om några år. Fråga samma fråga tjugo gånger och glömma ansikten från en sekund till en annan. Nä, jag måste skärpa mig. Jag sa det ju senast idag Det är åldern det beror på och ju mer jag tänker på det desto mer besviken blir jag på mig själv att jag säger såhär.

Alla som har eller haft någon i sin närhet som är lite extra glömsk vet hur roligt det är i början, nästan snudd på gulligt, vilket ganska snabbt går över i besvikelse över glömskan och sedan ledsamhet att det kan bli just så.

arg pensionär

Etiketter

åldersrelaterat?, får man uppföra sig hur illa som helst?, människor runt omkring

Jag, och min långväga syster ifrån, skulle panta åt gudmor Ulla. Vi stod efter paret i kön som hade en hel svart sopsäck att panta. Det gick ändå undan för de teamworkade genom att den ene räckte över pantet och den andre stoppade i. Naturligtvis så protesterade automaten efter en stund! Det ljuder ett larm genom hela den lilla affären och en man kommer springande för att ordna upp det hela. Vilket han också smidigt och lätt gör. MEN en man bakom oss han ”frågar”

Har du lagat nu så vi kan panta? sur som han var gubbfan så svarade ingen. Varpå han tar till ordet igen

Svarar du mig inte? Jag frågade om du lagat det nu så vi kan fortsätta här?? Va? Va? Va? nu får den sure gubbfan i alla fall min och min systers uppmärksamhet. Jag hinner knappt öppna munnen utan min syster som står närmast blir den som ryter ifrån, fast ändå på ett lugnt och lite översittande sätt. Ja, till en början i alla fall. Min syster påtalar att han som är pensionär väl inte har så fasligt bråttom och det ser han väl att maskinen fungerar igen. Gubbfan menar på att han inte blev pensionär för att stå här i kön!

Sen var det igång. Jädrans gubbe säger jag som har mage att vara så otrevlig i en affär!

Men svar på tal, det kan jag lova att han fick! Man får inte bete sig hur som helst.

Bröllopsdag

Etiketter

åldersrelaterat?

De har varit gifta i över tjugo år. Tjugofem? Idag firar de bröllopsdag. De ska mata varandra med jordgubbar och dricka champagne till frukost. För de har de gjort vartenda år. Nja, ok, åtminstone en gång!

Hur många år firar de som gifta då? Ingen aning. Det har de ingen riktig koll på själva. Men att det är deras bröllopsdag idag, det är de iallafall helt säkra på. Och om de kommer ihåg, så är det som sagt champagnefrukost som gäller.

Jag skriker i alla fall med full hals Gratulerar på er bröllopsdag! Ta en lugn dag på altanen och njut av sommaren.

Jo, jag blir mer och mer lättrörd

Etiketter

åldersrelaterat?

Jag kommer tydligt ihåg första gången det hände.

Jag stod i köksfönstret och tittade ned på gatan långt därnere, sju våningar uppifrån. Jag var inte höggravid men ändå gravid. Man tar studenten i maj/juni och den lyxiga är född i november. Så magen var väl sådär lite lagom bulltjock. Eller jag hade volanger, som Mia Törnblom så fint hade sagt.

I alla fall så grät jag. Åh, det var så fint, med paret som åkte förbi i häst och vagn.

Detta har under åren bara eskalerat. Numera så tåras ögonen ordentligt och jag vill nästa hulka mig, då studenterna far förbi. De dunkar i plåten till dålig techno på skränig bilstereo. De dansar vilt på lastbilsflaken till technon som spelas på den lite finare stereon. Ljudet överöstar ALLT. De tar över stan.

Vissa tycker det är för hemskt med dessa ungdomar som bara åker runt och skränar. Jag tycker det är alldeles underbart!! Jag blir så glad. Och ögonen tåras mer och mer för varje år som går.

Stäng av då!

Etiketter

åldersrelaterat?

Jag skulle ju bara stänga av TV:n i den lyxigas rum. Hon hade halkat ned mellan lakanen påklädd. För trött för att släcka lampan. Och TV:n. Men jag hittade inte avstängningsknappen. Och med det hemska humör en ung dam kan ha då hon är trött så vågade jag inte väsnas för mycket.

Sömndrucket väste hon att jag skulle dra med handen på sidan. Naturligtvis så drog jag på fel sida. Hon väste Andra sidan. Jag hittade den ändå inte.

Hur svårt kan det vara att stänga av en TV? En stor jädra TV borde väl ha en stor jädra avstängningsknapp men allt liksom bara flöt ihop. Den är på baksidan. Ja, såklart, men jag hittade den ändå inte!

Så satt vi där

Etiketter

åldersrelaterat?

I den gamla lägenheten mitt i city. Byggd någon gång på 1800-talet. Linnégatan.

Vi satt runt det gamla träbordet. Drack kaffe och åt halvor av arraksbollar. Påtår på påtår. Mjölkpaketet stod framme, mitt på bordet. Ingen mening att ställa in det mellan varven.

114 kvm. Trägolv. Stukatur. Märken i golvet efter kakelugnarna som funnits. Svindlande hörnen. Högt i tak. Höga vita fönster, utan gardiner.

Det enda som fattades var vinet. Den röda vinflaskan på bordet. Inget märkvärdigt, bara Husets. För visst skulle en tjuvlyssnare kunna tro att vi var lite smådruckna. Vi skrattade, drömde och tänkte att om några år. Om många år. Kunde vi bo här alla tre. Kollektiv på äldre kvinnors dar. Göra scheman om matlagning. Turordning till badkaret. BodyShops badskum på badkarskanten. Män tillträde endast efter rådslag.

Jag måste erkänna att det låter helt rätt då man sitter och samtalar. Skrattar. Vilka mysiga kvällar vi skulle ha. Vin, kaffe, thé, arrakshalvor, brié, räkor, nybakt bröd och bullar, gemenskap i soffan, gamla filmer.

Jag skulle helt klart kunna bo i denna fina gamla lägenhet. Fast egentligen, frågan om, med två andra klimakteriestinna kvinnor som vi då skulle vara?

Jag saknar i alla fall mina ringar

Etiketter

åldersrelaterat?

Jag köpte mig ett par nya örhängen idag. De är du! sa kvinnan bakom disken inne på Åhlens. Åh, ja de är nog de. sa jag vänligt och naturligtvis instämmande tillbaka. När hon var på väg att lägga dem i en liten påse så sa jag att Du, jag tar på mig dom på en gång. Behöver ingen påse.

Så jag gick till närmaste spegel och gjorde mig redo att klämma på mig de nya. Då upptäcker jag att jag redan har örhängen på mig.

Plötsligt blir det ett för stort projekt att stå där med en väska över axeln som hela tiden glider ned, vinterjacka och halsduk som ger kraftiga svettningar. Blir medveten om mina väldigt dammiga stövlar. Så jag lämnar Åhlens med ett par väldigt fina örhängen, som är såå jag, nedslängda i den irriterande väskan. Är jag nu den tråkiga trista typen som aldrig byter örhängen?

Jag skyller allt detta på min mor. Var där på besök i helgen och la mina fina silverringar på badrumsbänken. Glöm inte dina ringar nu. sa mor strax innan min avfärd därifrån. Neiij tänkte jag tyst. Det gör jag inte. Det gör jag aldrig. Sen så gör jag det i alla fall!

För hade jag inte glömt mina ringar så hade jag inte fått det begäret av att köpa nya … örhängen. Och väl inne på Åhlens bli medveten om vad dåligt minne jag har. Och hur trist jag är som byter örhängen för sällan. Och trots alla smycken jag har så är de för få!

Det kanske inte direkt är min mors fel. Egentligen.