Etiketter
… är ganska jobbigt att vara måste jag erkänna. När man vid 43 har en del grå hårstrån man vill dölja så finns det inte så många alternativ. Visst, det finns oändligt med alternativ kanske någon tänker, men då vill jag skrika INTE SOM HÅRFÄRG! INTE MED DEN HÅLLBARHETEN! JU!
Jag har inte haft min naturliga hårfärg sedan år 1986. Då sprejade jag först håret rosa, sedan blev det svart. Kolsvart. Åh vad jag trivdes i mitt svarta hår. Ville aldrig ha någon annan färg.
Befann mig i London. Mina stora örhängen hängde och dinglade. Bar enbart stora örhängen vid den tiden. 1988. I alla dessa örhängen fanns det gott om nickel. Så mellan varven var jag tvungen att vila snibbarna.
Utväxten syntes dock mer och mer. Färgade håret och begick där mitt största misstag någonsin. Tänk om jag bara hade väntat två dagar eller så. Nu gick den svarta starka hårfärgen direkt in i de öppna såren i mina ören och därefter blev jag blind!
Morgonen efter färgningen så mötte jag mitt sömndruckna ansikte i spegeln. Fick en chock! Pannan hade liksom skjutit fram och ögonen hade liksom skjutits tillbaka.
Och morgonen efter det så vaknade jag blind! Blind! Totalt utan seende. Mike, min lägenhetskompis hörde mig skrika och flög in i mitt rum. Han fick ju naturligtvis en chock. Det han såg lär nog följa honom för livet. Tyvärr har vi ingen kontakt idag, trots mina försök att lokalisera honom. Mike från Scotland.
Jag bad honom fota mig så jag själv skulle få se sedan hur jag såg ut. När jag hade mitt seende åter. Sedan virade vi en halsduk runt hela mitt ansikte. Därefter lotsade Mike mig till det ögonsjukhus som låg i stort sett i nästa kvarter från där vi bodde. Ja, helt otroligt när jag tänker efter. I nästa kvarter.
Där blev jag satt i ett litet bås bakom ett draperi. Plötsligt särar någon på mitt svullna öga och jag ser en mun som säger Hello. Ja, därefter så blir jag beordrad att ta mig till min husläkare. Ja eller hur. I London. Jobbar olagligt som bartender med egen husläkare? Nej, naturligtvis inte. Ingen egen husläkare. Däremot min andra lägenhetskamrat, Ross, hade en husläkare. Så dit begav vi oss, med mig fortfarande invirad i halsduk!
Där fick jag veta att det var nära ögat. Nära ögat att jag kunde ha kvävts. Någon dag till så…
Hela mitt ansikte var uppsvullet som en fotboll. Hårsäckarna läckte som ett såll. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att jag nyss tagit en dusch. Kliandet som var, var så gott outhärdligt.
Jag fick i alla fall rätt bra medicin som took me back to life again som de sa!
Jag lovade mig själv att jag aldrig aldrig skulle ha ens en gnutta färg i mitt hår igen. Det löftet har jag hållt. Dock har jag tagit allergitest i armvecket några gånger. Men jag drar mig för det. Den svullnaden och den klådan som kommer efter bara en liten stund är hemsk. Och den får jag lida med i flera veckor.
Att tona håret är ju inte på långa vägar samma som att färga sitt hår. Hade jag inte haft denna allergi hade jag säkerligen gått igenom alla de färgskalor som finns. De röda nyanser som finns är ju helt underbara.
Nu har jag i alla fall hittat en toning som är sådär bra. Ja, så bra det kan bli. Substitut för färg.
Håller i 4-6 tvättar Jippy! Man får helt enkelt nöja sig med det lilla.
annamis 