Jag har använt samma parfym i TIO ÅR!! Jag kan helt enkelt inte byta. Att gå ut utan att ha den på mig är som att gå ut utan mina silverringar. Ungefär som att gå ut naken alltså!
Den där känslan när jag doftar på min handled, tar ett djupt andetag och det luktar bara så gott, den känslan är exakt likadan idag som då jag köpte min första Angelstjärna för ungefär tio år sedan i Barcelona. Jag kan bara inte få nog.
Så varför ska jag då köpa en ny doft? Egentligen behöver jag ju inte. Jag är ju så nöjd. Men så är det någon i min närhet som doftar som, kan man säga nytvättat utan att det låter fånigt? Warm Cotton! Hm. Jag känner ett viss lust att också vilja dofta nytvättat.
Men så är det ju som så, att bara för att någon annan luktar gott i en parfym så behöver ju inte jag göra det. Jag gick in på Grand parfymeri på Kungsgatan. Gick fram till kvinnan bakom disken och förklarade läget. Och lite av min ångest som jag faktiskt får av detta. Av att köpa en ny doft! Ha Ha, jag hör ju hur fånigt det låter.
Ångest? Jo, men det är lite så för mig och parfymer. Jag kan inte bara gå och köpa en ny doft!
Så hon sprutade på min handled lite Warm Cotton och jag gick sedan därifrån. Och det doftade bra. Det doftade gott. Jag passar ju i den! Men nu har jag ändå lite ångest över detta. Jag blir osäker ändå.
Kanske struntar jag i alltihop? Men på tio år så är just Warm Cotton den största frestelsen som varit.
Är jag ensammast i hela världen med detta problem tro? Med den här känslan av att vilja äga en ny doft men med en osäkerhet som inte är av denna värld för kanske en så simpel sak…
annamis 