Vanan

Etiketter

en liten störning som jag har

Visst var det så att för sisådär hundra år sedan så fick man betala en avgift, om man tog ut mindre än trehundra kronor ur bankomaten? Den här avgiften togs så småningom bort. Hurra, den lilla människan fick ta tillbaka lite av makten över sina egna pengar. Ungefär samtidigt infördes väl den här lilla avgiften på tre kronor då man skulle betala med kontokort i affär och summan understeg hundra kronor? För den som inte vet så är den summan numera också borttagen och de som fortfarande kräver den är lurendrejare hela bunten! Till och med olagligt har jag hört…

Lika många år senare så står jag där vid bankomaten, och tar ut mina trehundra kronor! Inte tvåhundra och inte fyrahundra utan trehundra! Är man hjärntvättad på detta gamla vis så är man.

Ni också?

 

 

 

Än sen då…

Etiketter

en liten störning som jag har

            Jag har en svaghet för snygga toalettknappar!!

Från tanke till verklighet

Etiketter

en liten störning som jag har

Jag tycker mycket om Panduro. En riktig pysselaffär. Jag kan gå där inne i timmar. Funderar. Känner. Bläddrar.

 

Speciellt mycket tycker jag om deras hörnor med fina pappersark. Jag får sån känsla av att jag vill skapa någonting. Flera olika tankar poppar upp i mitt huvud om vad jag skulle kunna ha dessa papparsark till? Jag drar ut, vänder och vrider. Bestämmer mig för några. Tittar på fler. Stoppar tillbaka de jag hållt i. Det slutar med att jag köper endast ett ark eller två.

När jag så kommer hem lägger jag dem i ett skåp där de kan bli liggande. Länge. Glöms bort. Eller så klipper jag dem i vykortsstorlekar och skriver på arkets baksida, med tanken att använda dem till diverse inbjudningskort eller något annat. Ofta slutar det med att jag skriver fel på några med min tunna röda fina penna och det hela hamnar i papperskorgen.

Så det blev inga inbjudningskort till spelkvällen här hemma i morgon. De hamnade liksom i papperskorgen istället.

 

Ibland så missar jag vissa saker

Etiketter

en liten störning som jag har

Som när man byter väska. Jag springer till bussen. Upptäcker när jag ska registrera mitt busskort att det ligger kvar i den andra väskan! Får betala bussbiljetten till jobb och tillbaka med smsbiljett. Jädrigt onödigt.

Eller när man byter jacka, lämnar hemmet men inte som siste man. När jag kommer åter så kommer jag inte in. Ingen hemma och mina husnycklar ligger i den vanliga jackan. Den som jag brukar ha! Den som hänger därinne. Fan.

Eller när man tar på sig kläderna där man hängde dem kvällen innan. När jag kommer till jobbet upptäcker jag att jag ingen Bh har på mig. Den la jag ju i tvättkorgen kvällen innan!

Eller som idag, då jag kom till jobbet. Passerar efter några timmar en spegel. Tycker att jag ser oerhört blek ut. Går närmare spegeln. Ännu närmare. Den mörkblå ögonskuggan är på sin plats MEN mascaran, den glömde jag tydligen ta på mig! Fast värre saker än det har ju hänt. Som det där med BHn till exempel. Det var nog värst.

Vad glömmer ni andra?

 

Tecken på att det är dags

Etiketter

en liten störning som jag har

… för en Londonresa igen då kryddorna börjar att ta slut.

Jag spenderar alltid mycket tid i mataffärer då jag är i London. Fullkomligt älskar att gå där i gångarna, dra med fingrarna längs kryddhyllorna och välja ut några få att ta med hem.

Jag vet att det inte är helt ovanligt med dessa ”störningar” då jag har en arbetskamrat som är såld på att leta och köpa rengöringsmedel med sig  hem.

Jag vet också att dessa kryddor finns att köpa i Sverige MEN det är inte riktigt samma sak. Det finns ju ingen känsla bakom dem. De är liksom bara köpta för att de behövdes. Mina Londonkryddor är köpta med kärlek! Så är det.