Loren-luggen är här

Etiketter

förresten

Igår på bussen så såg jag den första.

Hade jag rakt tjockt hår så skulle jag också ha Loren-lugg. Nu har jag självlockigt tjockt hårsvall med något grått inslag i utväxten så min lugg skulle se oerhört fånig ut. Man kan liksom inte ha lugg när man har självlockigt…

Men ni som kan, Grattis! Det är snyggt.

 

Annons

Detta är mitt facebook kan man kanske säga

Etiketter

förresten

Ursäkta mig för att kanske vara omodern men kan man kanske säga att denna blogg är mitt facebook?

Jag hänger ju inte så mycket där, på facebook. Jag är här lite personlig men ändå opersonlig. Ni kanske känner att ni känner mig lite grann men ändå inte? Jag viker ut mig men ändå inte så tätt intill. På facebook har jag några vänner men mest arbetskamrater. Det har liksom bara blivit så. Kanske missar jag livsviktiga frågor? Dock passar nog detta ”forum” mig bättre.

HaHa, hon bloggar! eller Aha, hon facebookar!

 

Vi känner ju inte varandra men på något sätt så känner vi varandra ändå. Lite grand.

Nu så

Etiketter

förresten

Så började jag igen då, efter att ha haft ett långt uppehåll. Ända sedan vecka 43 för att vara mer exakt. Ändå; -0,2! Smått otroligt med allt det onödiga som jag tidvis fullständigt vräkt i mig.

Jag gick ifrån mina torsdagar och gick helt sonika till invägning i måndags. Kvinnan som höll i själva vägningen såg menande på mig och sa Vi har väntat på dig. Och visst är det precis vad jag behöver höra. Rätt på bara. En rejäl spark i ändan. Press, det är det jag behöver.

Här delades inga glaskulor ut minsann, för 3kilos viktnedgång. Istället frågade hon vem som skulle få en stjärna till nästa möte? Det blev ganska så tyst och då jag själv tyckte jag väl var värd en stjärna redan nu för min prestation så var jag ju tvungen att göra min röst hörd. Annars vill jag mest inte synas, utan bli ett med min stol. Liksom smälta in i inredningen.

Så nu vet ni. Jag är på det igen. Ingen mer Frödinge kladdkaka här inte. Den firade vi upp tillsammans med en påse nötmix dagen innan invägning. Inga lockelser får finnas i skåpen. De små marschmallowsen fick ligga kvar, då de enbart duger till muffinsbak. Och det, har jag inga planer på att baka.

Hur det stavas?

v   i   k   t   v   ä   k   t   a   r   n   a

Tankar i mörkret

Etiketter

förresten

Hörde på radion idag att det dör 2 500 män i prostatacancer varje år i Sverige.

Jag kan lätt säga att jag höll på att köra i diket med den lilla svarta.

Prostatacancer är den vanligaste form av cancer i vårt land. Männen behöver någon som går i täten för att uppmärksamma detta på det sätt som Adamo gör för bröstcancer. Jag hade ingen aning. Jag kan ju omöjligt vare den ende?

Min granne dog i prostatacancer för ungefär 2 år sedan. Han levde med det länge, flera flera år. Så döden kom så plötsligt. Han blev dålig, låg några dagar på sjukhus och sedan dog han.

Såld!

Etiketter

förresten

Annonsen löd något i stil med en bil för den händige. Jag var tydlig med rost och diverse stora fel. Såsom drivknut och hjullager. Tydligen passade priset på tretusen de tjugosex personer som ringde inom cirkus tjugo minuer.

 

snygga är de också

Etiketter

förresten

                                                    …både rosa band och dess skapare.

 

 

f.d Birgitta

Etiketter

förresten, vad heter du själv i mellannamn?

När jag föddes så var det lite si och så med fantasin med att namnge mig. Så jag fick samma namn som min Farmor. Lätt och kanske lite gulligt kan man tycka. Efter två år föddes en liten flick-kusin. Hon fick samma namn som sin Farmor och samma namn som sin två äldre kusin. Där slutar gulligheten tycker jag.

I min klass i lågstadiet och mellanstadiet och högstadiet var vi tre med samma namn. Då jag befann mig i gymnasieklass var vi återigen tre med samma namn.

På åttiotalet så konfimerades man. I alla fall på landet där jag växte upp. Alla gjorde det. Egentligen inget man funderade så mycket på utan det bara skedde. Min syster gjorde dock lite revolt och gick mot mängden. Varför skulle hon konfimera sig? Varför jag själv gjorde det var nog för att alla gjorde det, och sedan fick alla som konfimerade sig fina och lite dyrare presenter.

Eftersom jag inte döptes utav flera olika anledningar då jag var bebis, så döptes jag en lördag hemma hos prästen Larsson som bodde några kilometer bort. Det  var något som var tvunget att ske innan konfirmation. Jag själv, min mamma och pappa stod där finklädda i hans finrum. Prästen läste några bibelmeningar, baddade mig lite i pannan med vatten. Jag tror vi sjung en psalm också. Jisses, vad gjorde man inte för att bli konfimerad och få fina presenter, få åka på konfirmationsläger, smygröka i buskarna, sminka sovande Tina… och fnissa hysteriskt då vi knäböjde och fick oblat som fastnade i gommen!

Förr var det kanske enklast att döpa och namnge sina barn samma namn som grannen eller kusinen eller någon annan man kände till. Alla vet väl att ALLA killar i Göteborg heter Glenn?! Kent, Mats, Mikael, Lasse, Johan, Carina, Anna, Maria, Karin, Marita är sextiotalister. Inger, Barbro, Gunilla, Gun, Jan, Sven, Folke, Erik är trettiotalister.

Moa, Isak, Markus, Kalle, Klara är nittiotalister.

Idag vill ingen ha samma namn som någon annan. Jag gillar det. När jag växte upp ville jag inte heta Anna som jag faktiskt heter. Herregud, det var ju det vanligaste namnet av dem alla. Var man än vred sig så var det någon Anna där.

Mellannamnet som jag fick vid födseln var Birgitta. Åh, vad jag ogillade detta namn. Så då jag skulle döpas hemma hos prästen Larsson, så fick jag byta ut detta namn om jag ville. Såklart jag ville!  Jag valde ett så ovanligt namn som Carola.

OBS OBS OBS detta var innan Carola Häggkvist slog igenom med sin beiga dräkt med Främling i TV.

Jag ville vara ensam med namnet Carola. Så döm om min besvikelse då Carola slog igenom! Dock har namnet aldrig legat bekvämt i min mun. Jag ångrar så, att jag inte behöll namnet Birgitta! Jag gillar lite udda, ovanliga mellannamn. Inte för att Birgitta är fult eller udda men det var även en tid då man satt med kompisar och delade hemligheten vad man hade för mellannamn och mitt Carola var liksom inte ok. Det var inte gammeldags, udda eller ovanligt. För helt plötsligt var det ju ett namn som alla förknippade med henne. Varje gång kände jag mig tvungen att förklara att NEJ, det är inte efter henne.