länge vi är friska och mår bra så tänker vi inte så mycket döden. Kanske någon gång då man ska somna så poppar det upp tankar om döden.

De gånger som jag varit så där olyckligt kär så har jag tänkt på döden. Att jag likagärna kan lägga mig i ett hörn och självdö. Fast det hör ju tonårstiden till. Självömkan. Nu när jag blivit vuxen så av någon anledning känner jag mer och mer sällan det där pirret i magen.

För ett år sedan så trodde jag att jag faktiskt skulle dö. En sen kväll satt jag och väntade på bussen hem, efter jobbet. jag känner plötsligt hur jag får ont i bröstet. På vänster sida, där hjärtat sitter. Aha, hjärtattack på gång tänker jag. I väntan på bussen fipplar jag med min arbetsmobil, som jag kommer på inte har det där livsnödvändiga numret inlagt, ICE. Tänk om jag faller ned död och livräddarna inte hittar det numret i min mobil. (Min egen mobil har dött ut för att jag glömt ladda batteriet.) Vem ska då ringa hem till den lyxiga tonårsbruden och tala om att Mamma har kolavippat på trottoarkanten…

Bussresan hem blir till en plåga. Jag sitter och känner efter hur ont jag har. Illamåendet gror i bakgrunden. Jag är beredd att hoppa av vid varje stopp den förbannade bussen gör.

 

Skickar ett sms till tonåringen där hemma. Kan du möta mig vid busshållplatsen? Jag mår inte riktigt bra!

Hon möter mig vid busshållplatsen. Bär till och med min väska åt mig. Illamåendet försvinner. Istället börjar jag att hacka tänder. Något vansinnigt fort.

Väl hemma ringer vi Sjukvårdsupplysningen. De säger åt mig att uppsöka Östra sjukhuset. Nu!

Där spenderar vi så hela natten. Det tas prover och blod.

När blod ska tas och tappas upp i några glasrör vänder sig Dramaqueen bort, och säger Jag tål inte blod! Varpå den manlige läkaren med varma händer säger Du, det gör inte jag heller! Det får mig oxå att bli illamående! Jaha, där sitter Dramaqueen då och flirtar med MIN läkare. Inte ens när man är döende kan man få ha hela uppmärksamheten riktad mot sig.

Nåja, nu var jag ju då inte riktigt döende! Det visar sig efter att alla provsvar är klara att mitt hjärta är det inget fel på och alla provsvar är fina! Jag kan fortsätta att krossa andras hjärtan, tycker han med varma händer!

Läkaren trycker på mitt bröst, eller nej, han tryckte ovanför mitt bröst! Det gjorde fruktansvärt ont! Ytterligare en läkare kommer in, och de kommer tillsammans fram till att jag har BRÖSTMUSKELINFLAMMATION! Rekommenderas IPREN gel att stryka på. Så var det med det.

Inte hjärtinfarkt vilket jag ändå kände lite oro för, då vi har det i släkten.

PS. Jag märker att detta inlägg läses av många. Kanske googlade ni er hit genom att söka på bröstmuskelinflammation? Jag vet jag själv googlade och sökte i bloggar när jag drabbades. Visst vill man läsa det som vanliga människor skrivit. Jag vill bara säga en sak, när man googlar runt och hittar hemsk information, Tro inte direkt att det är det som drabbat er. Sök hjälp. Det kan vara bröstmuskelinflammation och det behöver inte vara värre än så! Man kan vinkla till det rätt bra när man sitter och läser själv och få det till att man själv är döende…

Annonser