En granne stressar mig genom att klippa sin gräsmatta. Jag ser mossa och stora maskrosblad frodas i min. Snart kommer hela gräsmattan vara som en enda gul sommaräng. Det är ju fint på sitt sätt.
En annan granne har den finaste gräsmattan som varje år förut. Han går där i sin brunbrända solbrända överbruna bara överkropp. Han vattnar sin gräsmatta med de finaste tunnaste vattenstrålarna. Grästråna älskar det och växer i en felfri jämn höjd. Han ansar mattan ömsint.
En annan granne kalkar febrilt sin mossiga gräsmatta, fast han för bara några år sedan sa att det var det sista han skulle göra igen. Efter den gången fick han klippa sin gräsmatta var tredje dag.
Grannen mittemot, hon ojar och stånkar och hejar knappt längre. Hon orkar inte klippa och sköta sitt och är lite besviken på att vi grannar inte erbjuder vår hjälp till att sköta hennes hem.
Och grannen snett mittemot har redan hunnit ansa sin gräsmatta med nagelsax för att få den perfekta kanten.
Själv orkar jag inte gå ut i trädgården just nu. Jag försöker mobilisera kraft men blir så trött av att se på de andra. Jag tycker mycket om att sitta på min altan. Den som hukandes gav vika för snölasset som blev tyngre och tyngre på plasttaket. I vintras. Det känns som igår men är dock nu ett minne blott. Jag sitter numera helt under bar himmel på min altan. Det känns ganska skönt.