Min farmors hus är nu snart tömt. Alla hennes saker, alla hennes dofter, kastruller, fotografier…

Min Farmor dog för många år sedan men hennes hus har funnits i alla hennes barns ägo sedan dess. De har vårdat sitt barndomshem, där de alla fötts. Därifrån de alla vandrat flera kilometer till skolan i snö och kyla.

Att tömma ett hem, även då Farmor inte varit närvarande på många många år, är svårt. Fyllt av sorg. Minnen. Gömställen.

Nu är huset sålt och snart någon annans hem. Så definitivt. Aldrig mer att besöka. Bara fara förbi.

Jag ser att min far sörjer. Min morbror och mina fastrar. Jag sörjer. Någonting i mitt liv, som alltid funnits där, är snart borta. För alltid. Men jag hör henne, min Farmor, där hon står vid spisen. Steker falukorv. Lyssnar på Dagens eko. Skrattar. Jag ser min Farmor. I sin blommiga klänning med förkläde. Hon vaggar fram där hon går. Så jag kommer alltid att höra och se henne. I mina minnen.

Annonser