Igår. En magisk afton.

Läppstiftet och Barken Vikings master speglar sig i Operahusets glans.

Operahuset i sin helhet i en  ogenomtänkt panoramabild.

Vi satt på parkett. Plats 687 och jag kan inte annat säga än att jag satt ganska perfekt. När jag blickade bakåt och uppåt kunde jag skåda balkongplatserna, men jag tror nog jag satt bättre.

Det här fotot är tagen från min plats 687. Ännu inte fullsatt men vi var bland de första in. Scenen ser kanske liten ut från detta håll, men platsen var lagom. Kameran ljuger.

En liten påminnelse gick ut att inte glömma att stänga av mobiltelefon vilket jag då var tvungen att checka av om jag gjort. Minnet är kort, naturligtvis hade jag gjort det. Det är ungefär som med kaffebryggaren. Ni vet tanken Stängde jag verkligen av den? Fotografering undanbades även under konserten vilket jag, tro det eller ej, respekterade. Jag tänkte som så, att kanske stöter jag på Herr Wadling på en stol senare, då jag kan fota mig tillsammans med honom?

Ljuset släcktes ned och en stråkkonsert ej av denna värld, fick det att gå rysningar från vaden upp till nacken. Ah, gud så vackert. Det var som en tecknad disneyfilm, mitt i det mest romantiska. Det var inte verkligt. Det var så hejdlöst vackert.

När sedan Freddie Wadling uppenbarar sig, kutryggad och stödd av sin käpp, tar sig in på scenen, sätter sig på trälådorna som syns till höger i fotot och börjar sjunga så tappar jag allt. Han har helt klart Sveriges bästa röst! Jo, det är så.

Han är helt otrolig. Han saknar karisma. Han saknar rörelse. Han saknar charmen. Han saknar ögonkontakten med sin publik då han enbart tittar nedåt.

                                          Han saknar allt MEN ändå är jag som trollbunden.

 

Han har inget av detta men ändå allt. Han sitter där på trälåren, stöd på sin käpp, tittar ned i golvet samtidigt som han sjunger som en gud! Ibland är det så att jag undrar om han har somnat där han sitter. Men så ser jag hur han knäpper med två fingrar på sin käpp och den där fantastiska rösten vaknar till liv.

A salty dog är smått kaotisk och Freddie Wadling är så cool. Han sitter där på sin trälår, kören i bakgrunden mässar och för ett ögonblick så befinner jag mig i en film, en skräckfilm likt den där sonen i familjen är född till Satans son. Minns ej nu vad den heter…

Helen Sjöholm, Fredrik Lycke och Wadling byter av varandra på scen. Det är härligt att sitta där och njuta till all denna skönsång. Jo, det är så. Det är skönsång och det är fantastiskt bra.

Det blir till och med lite för bra, om det är möjligt? när Fredrik Lycke plötsligt, i en polka, står där på scen i all sin nakenhet. En striptease till Evert Taubes polka Den lycklige nudisten. Shit, allt är möjligt, en afton som denna.

Annonser